




Hannahwords
4 Juni 2009
Flyttar jag inte någon gång till Varberg kommer jag ångra mig hela livet. Jag tror att Gud har någonting för mig också här. När jag glider med tåget från Apelviken in mot stan känner jag lukter, smaker och gamla kära minnen falla från hjärtat. Ännu slår det lite extra för mitt Varberg. Det brinner för människorna här.
Tåget stannar på Varbergs tågstation och jag är lycklig. Jag minns många fantastiska återseenden på denna perrong då Erik kom och hämtade mig efter flera veckor ifrån varandra.
Nu är det inte jag och Erik längre, därmed inte heller jag och Varberg längre. Han har ingen aning om att jag sitter i ett tåg inne på spår 2 påväg hem från Malmö till Falköping. Om han visste det, hade han nog inte hämtat mig heller.
Staden där mitt hjärta slår. Där man älskar att göra vardagssysslor, är det där man hör hemma?
Handla på Hajen. Promenera ut på piren och bada vid Ankaret. Se på soltokiga Boråsare dränkta i saltvatten när de solar på stranden i sin ansats att bli brunare än Varbergarna denna sommaren. Spela volleyboll vid Apelviken och gå strandpromenaden tillbaka in mot stan. Åka ettans buss ut mot Läjet med musik i öronen. Gå till jobbet i kall motvind och isande snöflingor. Gå till kyrkan på fredagar och söndagar. Äta Sveriges godaste kebabrulle på Campino. Korsa torget medan barn åker skridskor på isrinken med fejk-is i början av vintern. Passera någon kändis som äter middag på Stadt. Fota vänner vid vackra solnedgångar på fästningen.
När tåget rullar ut igen byts glädje ut mot saknad och beslutsamhet. En dag. En dag ska det bli Du och jag igen, Varberg.
Hannah
"Man liksom flyter fram på marken och det känns som att man är mitt i en film och alla runtomkring är med i filmen medan du själv bara passerar mellan olika scener.."
"Trampa med fötterna, fortsätt, fortsätt"
"GO - ta ut 'na" sa jag och så skratta dom :)Då satt tanna typ löst och var bara att plocka ut med en tång. Plopp sa det och så var jag 25% mindre vis.
Du är stormen i en vindstilla tanke
fångad under havets lugna yta
allt är ouppnåeligt, det jag är räcker inte
vattnet rusar, skriker, vägrar sluta ryta
hjärtat i mig vägrar ge upp det lilla hopp
som är det som åter gör mig svag
jag behöver bara sätta stopp
för flödande känslor i oändliga vattendrag
uppgiven under lungna stormande hav
blir ovissheten för stark och jag drabbas
står inte ut med de galopperande känslor allt gav
erkänner min svaghet och låter mig omfamnas
_____________________________________________
Skrevs förra veckan. Skönt att skriva lite dikter igen.
Japp, håller till hemma i mitt Göteborg, än en gång blivit utdragen från min lägenhet för att fota tillsammans med Gustav. Men jag förlåter honom för att ta mig ut i kylan. Jag slipper ju i alla fall betala bensinen :)
På onsdag ska jag operera ut en av mina visdomständer i underkäken.. Tycker det är jättejobbigt att tänka på alla sprutor och den timmen som jag ska spendera i tandläkarstolen. Men människan har överlevt värre antar jag.
Hannahwords