Här inne, inuti mig, märks det att saker och ting börjar förändras sedan jag senast spenderade tid här. Hjärtat slår med lite mer självsäkerhet och ögonen slipar på skärpan tills alla intryck utifrån är knivskarpa. Blåmärkena från jujutsu och innebandy är inget att tjata om eller klaga på, de gör mig snarare stolt över att jag gör något jag inte trodde jag skulle klara.
Hjärnan stannar upp mitt i en tanke och riktar in sig på att bara en sekund eller så förundras över hur jag tagit mig till den plats där jag är nu – inte ledsen, tror på mig själv, produktiv och faktiskt ganska lycklig. Tänker på hur insidan mådde för bara ett år sedan, djupt försjunken i ett sinnestillstånd som var bortom stilla – det gick bakåt. Blev mer primitivt för varje timme, minut, sekund som passerade framför tomma ögon.
Gud blev viktigare för min överlevnad för varje ögonblick. Om dagarna tyst, om nätterna i skrikande desperation efter någon som älskade mig. Ett tillstånd som gjorde att jag såg enbart en person i min närhet, som bara släppte in en persons åsikter, tankar och känslor. Det var inte mina. Men jag formade mitt liv och mitt hopp efter dem, trots att jag visste att alla vägar ledde till ett helvete. Strömmar av tårar kom rinnande från outtömliga brinnande källor.
Hjärnan kopplar upp sig igen och ser dagens utgångspunkt. Hjärtat slår fortfarande. Dåså, det är väl bara hålla takten så klarar vi det här. Synd att jag har värdelös taktkänsla.
Hannahwords – back in the game.
