Hurting inside out

Inatt hade jag ett befriande samtal. Men på insidan gör det fortfarande så ont.

..underbaring..

..praktiken börjar på tisdag. Jag kommer hålla till i Varberg hos Fotograf Karin Linde. Hon är en fantastisk människa och superduktig fotograf! Har saknat henne sedan min förra praktik som jag ju också hade hos henne (för ca 2 år sedan). I år kommer min kamera med också! Min älskade Canon EOS 1D Mark II N!!

Men innan Varberg ska jag mellanlanda i Götet! Imorgon klockan 08:50 går tåget mot Göteborg och Kapten Krok! Sedan blir det party på kvällen någonstans. Jag tror jag ska klä ut mig till katt. Jag har alltid klätt ut mig till katt! Ska bara hitta min svarta svans och kattmask först...:O Efter lördag drar Krok till storstaden Stockholm för att ha praktik men jag stannar och håller miniKrok (Kroks tvillingsyster) sällskap i lägenheten tänkte jag. Och på måndag drar jag vidare mot mitt älskade Varberg. Jag har saknat er <3

Hannahwords

Sonja finner ord för mitt sinnestillstånd..

Sonja Aldén - Du får inte

"Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt

Och du får inte ha mig som en dröm
när jag vill va' din verklighet
du får inte säga att du hoppas
om du inte tror du vet


Men du får ta den tid du behöver
för att förstå vad det är du vill
du får be en bön att tiden
du behöver räcker till.
Och du får samla dina tankar
så att två själar kan få ro
och så att allting som vi lovade
oss själva kan få gro

Och du får inte andas på min panna
inte få mig falla mer
om du inte sen kan stå för all den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
som om allt var uppenbart
när jag önskar inget hellre
än att du gör allt emot mig snart"

Oförmögen att äta pistagenötter

Natten spenderades hos Liz. Vi spenderade kvällen med att uppdatera varandras liv och Killing på Grand (Halleluja! Tack Killinggänget för de enda skratt som jag tillät mig själv att utbrista i). Mycket tårar och lite sömn, sen natt och tidig morgon. Nu sitter jag på hennes jobb ute i Sandhem. Samlar tankar och känslor.

Jag saknar Viebäck, fast det är samtidigt skönt att liksom få vara borta därifrån. Jag saknar min kaptener; Krok och Haddock. Jag saknar andra klasskompisar också såklart, men det jag saknar mest med Vie är att få vara med you guys - my fellow captains.

Just nu känner jag tomhet. Jag glömmer bort att äta. Det är inte smart, jag vet. Så kalla mig idiot då. Om man ska jämföra hur det känns nu med en tidigare händelse så jämför med när Erik gjorde slut. Tomhet. Tårar i överflöd. Kronisk sorgsenhet. Min kropp är som en tumstock som brytits av i varje led. Oförmögen att äta pistagenötter.

För många samtal. För många sms. För mycket kontakt. För mycket av mig.

att göra: [vänta] Vänta på samtal. Vänta på sms. Vänta på kontakt. Vänta med att uttrycka mig.
Vilken tur då att jag är världens mest tålmodiga människa.

not.

Varför är det aldrig lätt

Att göra det man vet är rätt?

Tänka kan alla göra. Nu gäller det att kunna kontrollera tankar och handlingar. Jag måste göra något jag aldrig varit bra på - hålla mina känslor inuti kroppen. I mina tankar. I mitt hjärta. I mina fingertoppar - ta inga blodprov för då slipper de ut.

Hannahwords

"Why" I wonder..

Antar att ett första inlägg på en blogg inte ska vara tung eller särskilt jobbig att läsa.. Att det ska innehålla vissa "hej jag heter, jag jobbar med, mina ambitioner är, jag vill bli det och det" och så vidare. Men det skiter jag i. Mitt hjärta kan inte. Som om det berövats varenda smulspår av lycka.

Jag är en lyckosyster visst är jag, men airytear, är sättet min kropp känns för tillfället. Som en tår som svävar i luften, eller som löses upp lika fort det nått slutet av tårkanalen. Min sorg, eller min tankesten, går från det innersta i själen genom kroppen, ut i porerna och löser upp mitt skinn i obeskrivlig saknad. Min känslighet är så stor att det känns som om jag vore hudlös.

Jag vet att det är viktigt att sorg eller tårar inte får bli min identitet, därför tänker jag bearbeta genom mina texter. Visst är du välkommen att gå med mig på min resa, men ingen kan göra resan åt mig.

Jag måste gå ensam.

Hannahwords