Oförmögen att äta pistagenötter

Natten spenderades hos Liz. Vi spenderade kvällen med att uppdatera varandras liv och Killing på Grand (Halleluja! Tack Killinggänget för de enda skratt som jag tillät mig själv att utbrista i). Mycket tårar och lite sömn, sen natt och tidig morgon. Nu sitter jag på hennes jobb ute i Sandhem. Samlar tankar och känslor.

Jag saknar Viebäck, fast det är samtidigt skönt att liksom få vara borta därifrån. Jag saknar min kaptener; Krok och Haddock. Jag saknar andra klasskompisar också såklart, men det jag saknar mest med Vie är att få vara med you guys - my fellow captains.

Just nu känner jag tomhet. Jag glömmer bort att äta. Det är inte smart, jag vet. Så kalla mig idiot då. Om man ska jämföra hur det känns nu med en tidigare händelse så jämför med när Erik gjorde slut. Tomhet. Tårar i överflöd. Kronisk sorgsenhet. Min kropp är som en tumstock som brytits av i varje led. Oförmögen att äta pistagenötter.

För många samtal. För många sms. För mycket kontakt. För mycket av mig.

att göra: [vänta] Vänta på samtal. Vänta på sms. Vänta på kontakt. Vänta med att uttrycka mig.
Vilken tur då att jag är världens mest tålmodiga människa.

not.

Varför är det aldrig lätt

Att göra det man vet är rätt?

Tänka kan alla göra. Nu gäller det att kunna kontrollera tankar och handlingar. Jag måste göra något jag aldrig varit bra på - hålla mina känslor inuti kroppen. I mina tankar. I mitt hjärta. I mina fingertoppar - ta inga blodprov för då slipper de ut.

Hannahwords