förra helgen var jag hemma och träffade min brorson Felilppe för första gången, han var världens sötaste lilla svenskbrazilian. Träffade syskon och vänner. Det kändes så konstigt, som att jag aldrig bott i Stockholm, som att det var hösten efter förra sommaren och jag bodde där fortfarande. Jag saknar det faktiskt otroligt mycket. Inte bara människorna.
Ljudet av den knarrande trätrappan när jag lämnade huset på kvällen, den såhärårs svaga lukten av koskit som liksom lägrat sig över Torbjörntorp, hur morgonsolens strålar ligger gassande över tennisbanan som inte öppnats för sommaren ännu. de gamla vägarna som jag cyklat på hela mitt liv, områdena där jag måste köra långsamt för att det är så mycket rådjur, stämningen inte på Falköpingsredaktionen och liksom sinnesstämningen över stan som är så avslappnad och lugn.
Ja, en dag vill jag kanske flytta hem igen.. Jag menar Stockholm eller ja, Söderby i Salem där jag bor nu sedan två veckor (bodde i Segersjö i Botkyrka innan) är jättebra och jag och min pojkvän bor i samma trapphus och jag har det lyxigt på många sätt. Men det blir aldrig detsamma på promenaderna här som genom Balltorp hemma där man känner igen ansiktena på alla som möter en och som bor i husen man passerar. Aldrig.
Jag antar att jag nu måste inse att jag inte är ett litet barn som kan lägga mig på marken och skrika längre när jag inte får som jag vill. Förmodligen dröjer det ännu tills jag faktiskt flyttar dit, men ärligt talat skulle det betyda mer än någonting att få vara hemma där man känner sig hemma.
