Mitt hjärtebarn Varberg

4 Juni 2009

Kära dagbok.

Flyttar jag inte någon gång till Varberg kommer jag ångra mig hela livet. Jag tror att Gud har någonting för mig också här. När jag glider med tåget från Apelviken in mot stan känner jag lukter, smaker och gamla kära minnen falla från hjärtat. Ännu slår det lite extra för mitt Varberg. Det brinner för människorna här. 

Tåget stannar på Varbergs tågstation och jag är lycklig. Jag minns många fantastiska återseenden på denna perrong då Erik kom och hämtade mig efter flera veckor ifrån varandra. 

Nu är det inte jag och Erik längre, därmed inte heller jag och Varberg längre. Han har ingen aning om att jag sitter i ett tåg inne på spår 2 påväg hem från Malmö till Falköping. Om han visste det, hade han nog inte hämtat mig heller.

Staden där mitt hjärta slår. Där man älskar att göra vardagssysslor, är det där man hör hemma? 

Handla på Hajen. Promenera ut på piren och bada vid Ankaret. Se på soltokiga Boråsare dränkta i saltvatten när de solar på stranden i sin ansats att bli brunare än Varbergarna denna sommaren. Spela volleyboll vid Apelviken och gå strandpromenaden tillbaka in mot stan. Åka ettans buss ut mot Läjet med musik i öronen. Gå till jobbet i kall motvind och isande snöflingor. Gå till kyrkan på fredagar och söndagar. Äta Sveriges godaste kebabrulle på Campino. Korsa torget medan barn åker skridskor på isrinken med fejk-is i början av vintern. Passera någon kändis som äter middag på Stadt. Fota vänner vid vackra solnedgångar på fästningen.

När tåget rullar ut igen byts glädje ut mot saknad och beslutsamhet. En dag. En dag ska det bli Du och jag igen, Varberg. 

Hannah

Är det när man har hjärta för en stads hemlösa som man hör hemma där?