Igår var det begravning för farmor. Min roliga skämtsamma farmor. I somras när hon bodde på ålderdomshemmet följde mamma henne från matsalen till hennes rum medans hon gick med rollatorn. På vägen är det en lång korridor och farmor stack iväg som ett skott trots att hon hade varit trött det senaste. Mamma utbrast "nu blev det fart på dig" varpå farmor svarade "vänta bara tills jag kommer ut på raksträckan".
Bara för att begravningen nu har varit och farmor snart ligger som aska i en urna bredvid farfar betyder inte det att jag bara kan lägga sorg och minnen åt sidan. Begravningen är för mig däremot ett avslut i annan bemärkelse.
Jag fick träffa farmor ett par timmar efter hennes död, en Hannah i ovårdat, slitet och tårögt skick. Men nu fick jag på riktigt säga adjö och tacka för den tid jag fått ha med henne och glädjas åt hennes hemfärd till himlen som jag vet att hon längtat efter så länge.
Jag är ledsen och sorg finns kvar i mig, men farmor kommer inte tillbaka och faktum är att jag tror inte hon vill tillbaka heller. Nu är det min tur att gå i hennes fotsteg, lära av mina misstag, växa upp ordentligt och göra allt som följer med det. Och det är hennes tur, att efter ett hårt arbetande liv, få frid och vila hos den Evige guden.
Men jag tror inte farmor hade velat att jag skulle gå runt och gräma mig över hennes död och liksom vända mig in i mig själv, den tiden är förbi det har jag gjort och nu är farmor snart jordfäst.
Begravningen kändes som en skön avslutning och ett definitivt farväl. Fastän att det var min första begravning kunde jag sitta med ett leende på läpparna och skatta mig lycklig att jag haft någon som henne i min närhet under min uppväxt.
Farmor, vi ses igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar