lonelyness

Ensamheten tränger sig på nu. Jag är ensam om mina känslor, ensam i mina tankar och ensam fysiskt. I Läjet är det lugna puckar, trots rasande vindar.

Pratade med dig förut. Det hjälper inte längre, jag känner mig inte älskad, vacker eller glad. Du är den enda personen jag över huvudtaget just nu vill utbyta ord med, men så fort jag hör din röst så blir det så jobbigt.

Varför?

Allt jag vill ha just nu.. är en kram. Och jag vill veta hur det känns att kyssa dig med piercing. Mitt hjärta hoppas på att få dela den upplevelsen men hjärnan säger till mig att det nog aldrig kommer ske. Vi får se vad som händer. Snart ses vi men oh, att enbart några dagar kan vara så långa. Jag vet inte.

Det blir liksom så tungt när allt jag kan tänka på är om det kommer vara som förut när man fick en riktig hjärtekram, eller om du kommer fortsätta berätta vad du kännt under dagen på kvällen när vi är ensamma.. Dagarna försvinner inte så fort som man önskar.

Frågan är.. Vill jag tillbaka till vad jag vet kommer kännas som ett elände? Jag vet ju verkligen inte hur det blir förutom; att inget blir så underbart och fantastiskt (!) som det var förut.


Hannahwords