Jag var med Ann-Sofie och Daniel på jujutsu. Det var i och försig mer utav en karatelektion för tränaren är egentligen karatetränare. Men jag hade nästan olagligt kul. Lärde mig hur jag kan avväpna någon med kniv eller pistol, knäcka armbågar och annat användbart. Men framför allt; nu kan jag lägga bandsågen på hyllan.
Utmaningen var att med hjälp av ett slag med armbågen knäcka en 2,5 centimeter tjock träbit (fur). Ann-Sofie som kanske är tuffast i världen provade lite löst några gånger och sedan satte hon den! Jag fattade ingenting. Träbiten delades längs med fibrerna. Helknäppt var det. Vi som är vanliga människor skulle vi kunna göra något sådant?
Hon klarade det hursomhelst och jag vågade knappt prova, men tränaren tvingade mig att försöka. Det som var jobbigt var att hela gruppen av tränande stod runtomkring och såg på mina tafatta försök att knäcka denna fasansfulla piece of tree.
Men efter ett tag kopplade jag bort publiken och koncentrerade mig. Lars (tränaren) hjälpte mig hela tiden, uppmuntrade och peppade. när jag började få sår på armen för att jag slog fel.
Lars sa att jag skulle får ont imorn om jag fortsatte. Pucko tänkte jag, ser han inte att det redan kommer vara riktigt obekvämt i morgon? Klart jag ska fortsätta.
PANG.
Den gick av på mitten och jag fick ta emot den glömda publikens jubel och en överrumplad tränares min och innerliga glädje är ett oförglömligt uttryck. En ny fruktansvärt skön och stolt känsla vällde upp inom mig och överskyler all smärta som jag nu har i armen. Det hela slutade i ett underbart varmt bad under tiden som jag såg en film. Underbara kväll.
Hannahwords
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar