Feeling deep and exhausted

Har lyssnat massa på Blindside den här veckan. Har precis liksom insett vilka otroligt djupa texter de har. Silence till exempel som kan få mig att bara liksom chockas av Guds närvaro mitt på jobbet. Gud har överlag börjat hänga mer med mig känns det som :) En kväll i Finland när jag och Mats bad så blev Guds närvaro så stark att jag inget kunde göra. jag bara låg på min madrass med tårarna rinnande och en känsla av trygghet fyllde hela mig. Sånt vill jag ha mer av! Jag råder er alla, kristna som okristna att lyssna på Blindsides "Silence" för den är så galet bra, både musikaliskt och textmässigt.

Det är rätt skönt när jag kommer in i mina djupa perioder tycker jag. Det blir nästan alltid någon ny låt som skrivs och jag tänker otroligt mycket. Men åh vad trött man blir. Det tär på krafterna att alltid ha någon liksom stor tanke i huvudet. Som det här med ångest. Hur ofta säge rjag inte att jag får lite ångest över någon jättelöjlig grej. Det är verkligen dumt att säga sådana ord som liksom är för stora för situationen, de blir aldrig tillräckliga sen när man faktiskt har den känslan inom sig. Det blir svårt att definiera vilken situation man befinner sig i eftersom det man kallar ångest är när man ska välja låt på spotify eller andra triviala val. Tja, nu vet ju inte jag om detta är sant, men det är något som jag tänker på.

Laddar inför nästa bröllop, det fjärde den här sommaren, som är i Värnamo. Det ska bli riktigt kul för jag känner inte brudparet och det är alltid väldigt spännande. Har bara ett till kvar i sommar efter detta så sen kommer redigeringsperioden, men den kan nog också blir rolig, det är inte utan att man längtar lite till sitt eget bröllop, men allt har sin tid!

Den senaste tiden känner jag verkligen att jag börjar få liksom riktiga vänner här i Stockholm. Det är så skönt. Sånna som man hänger med utanför jobb och kyrka liksom. Det är kvällsdopp, Harry Potter-maraton, husvagnssemester och grillkvällar. Sånt som alla andra alltid kanske haft, och jag också, men inte i Stockholm. Fyra personer som verkligen börjat betyda mycket för mig är Christoffer, Evelina, Viktor och Christine. Christoffer som ständigt pratar om Posten, stödd av min Mats som ju också är postengubbe, han har ju givetvis andra kvalitéer men just det där är en sån skön grej liksom.. Evelina som är världens snällaste och blivit nägon jag faktiskt verkligen kan prata med. viktor som från början var väldigt väldigt skrämmande men som jag kommit närmre genom otroligt dåligt trummande på Rockbandtrummor och tre Harry Potterfilmer. Christine som alltid talar uppmuntran och själförtroende in i mitt liv när det saknas och som har sin glädje på utsidan inte någonstans gömd inne bakom en vrå. Vill bara säga till er att jag älskar er.

Nä. nu måste jag jobba lite!

Hannahwords.

ibland längtar jag hem

förra helgen var jag hemma och träffade min brorson Felilppe för första gången, han var världens sötaste lilla svenskbrazilian. Träffade syskon och vänner. Det kändes så konstigt, som att jag aldrig bott i Stockholm, som att det var hösten efter förra sommaren och jag bodde där fortfarande. Jag saknar det faktiskt otroligt mycket. Inte bara människorna.

Ljudet av den knarrande trätrappan när jag lämnade huset på kvällen, den såhärårs svaga lukten av koskit som liksom lägrat sig över Torbjörntorp, hur morgonsolens strålar ligger gassande över tennisbanan som inte öppnats för sommaren ännu. de gamla vägarna som jag cyklat på hela mitt liv, områdena där jag måste köra långsamt för att det är så mycket rådjur, stämningen inte på Falköpingsredaktionen och liksom sinnesstämningen över stan som är så avslappnad och lugn.

Ja, en dag vill jag kanske flytta hem igen.. Jag menar Stockholm eller ja, Söderby i Salem där jag bor nu sedan två veckor (bodde i Segersjö i Botkyrka innan) är jättebra och jag och min pojkvän bor i samma trapphus och jag har det lyxigt på många sätt. Men det blir aldrig detsamma på promenaderna här som genom Balltorp hemma där man känner igen ansiktena på alla som möter en och som bor i husen man passerar. Aldrig.

Jag antar att jag nu måste inse att jag inte är ett litet barn som kan lägga mig på marken och skrika längre när jag inte får som jag vill. Förmodligen dröjer det ännu tills jag faktiskt flyttar dit, men ärligt talat skulle det betyda mer än någonting att få vara hemma där man känner sig hemma.

Gå inte i svenska klagomockasiner

Upptäckte i morse att jag under natten mottagit helt smärtfri "scarification" (man skär bort hud och ett ärr bildas). Lite coolt tyckte jag allt det var! Haha..
Livet är så sjukt gött. Man kan klaga på mycket här i världen, men om man istället tänkte på allt man har att tacka och vara tacksam för så skulle det nog för min del bli en hel del mindre klagande. Jag minns att när jag kom hem från min månad i Kenyas slum tyckte jag alla klagade på att mat, väder eller att vattnet i duschen var antingen för varmt eller kallt. Inte bara just det utan massa löjliga småsaker som egentligen inte gör någon skillnad. Det är verkligen lyxfrågor; att kunna välja vilken värme jag vill ha på vattnet eller hur varm maten ska vara. Och tänk att vi ändå har mage att klaga på vädret. Jag vet inte om jag mötte en enda människa i Kenya som klagade på vädret och då var ändå "det stora regnet" sent med över en månad.
Jag har, så som många gör när de kommer hem efter en omtumlande upplevelse, ändrat hur jag tänker men jag har fallit in i de vanliga svenska klagomåtten. Detta bekymrar mig djupt.

Jag vill vara en person som kan knipa käft när de flesta inte skulle ha sent till att låta den glappa. Jag vill vara någon som människor kan se upp till vad det gäller att vara glad, att vara ledare, att agera mänskligt i svåra situationer, att kunna leva ett liv som är billigt i drift, ja hela livsstilen. Jag vill inte vara en av de som följer strömmen, en som vänder kappan efter vinden.

Jag vill stå upp för mina åsikter och jag vill kunna argumentera för dem.

Jag vill verkligen visa att man inte måste vara en jobbig klagande liten bitch för att komma någonstans - man kan bli vad man vill bli med hårt arbete, mycket vilja och människor runt omkring sig som tror på en. Det där sista är ändå någonting jag fortfarande jobbar hårt med. Jag fotar mycket, jag gör det billigt men jag gör det bra. Människor uppmuntrar mig och får mig att fortsätta. Nu ska jag flytta till storstan [STHLM] och bredda mig som frilansare inom media genom att bli Livesändningsspecialist inom TV. Jag ser verkligen fram emot det året jag har framför mig i Stockholm. Hur som helst tror jag att jag på något sätt skulle kunna skapa någon form av karriär efter det året och komma igång ordentligt som egen företagare.

Det är min dröm, som jag jobbar mot och jag tänker inte stå vid sidan av och se den krossas.

Jag tänker testa mina vingar och försöka flyga.

Hannah/trorpåframtiden

Xenter ensam i STHLM

Så åkte jag tidigt denna tisdagmorgon med tåget mot Stockholm. Mats var inte här men än dock hade jag tillgång till hans lägenhet och SL-kort. Jag åkte alltså hit för att jag var kallad på intervju på Live-TVutbildningen hos Xenter i Botkyrka.

Intervjun gick riktigt bra och det kändes toppen. Men känns inte lika toppen att veta att det är 87 på intervju och bara 24 som kommer in. Asså jag vet ju att jag har fett bra förkunskaper och meriter inom foto och genom att jag provat att filma lite live med Kanal 10, men det känns ändå inte som om jag kommer komma in. Men jag får väl ändå försöka ta mig till sthlm på något sätt för flytta hit det ska jag!

Jag har ju kommit in på Kaggeholms folkhögskola också och jag har accepterat platsen men jag tror inte jag orkar bo så igen. Precis som på Viebäck fast längre bort från civilisation. Dock väldigt vackert och det är en sjukt bra utbildning. Men kommer jag inte in på Xenter nu så tror jag att jag flyttar hit och bara jobbar ett år så slipper jag ta lån också NÄR jag kommer in nästa år :P bah.

Mats kom hit och krama på mig.

Ska skype dejta världens bästa pojkvän idag! Saknar honom. Inte blir det bättre när jag sitter i hans lägenhet och han skulle kommit hem från jobbet precis den här tiden... sova i hans säng inatt och bara vara här, men utan honom :(

Jaja jag får göra det bästa av situationen. Kollar massor på Prison Break men nu har jag bara ett avsnitt kvar så måste spara det :P men jag laddar ner en trial för photoshop CS5 så nu ska här redigeras bilder från 5D mk 2'an! yay (<--- försöker vara glad i ensamheten.)

mjäääh.

On the inside: mjääh.

Me be weak person, hate me. Sitter ensam i Mats lägenhet i Salem utanför Stockholm. Finns ju folk som missat so here come my confession: Mats är min pojkvän, Mats Dennis Nyman. Han är bra. He's good and I'm bad. bra - dålig. Jahapp.

Träffade älskade, saknade vänner i Stockholmet idag.. Gustav och Hampus från Viebäckstiden.. Had some catching up to do. Great hours at Wayne's Coffee, guys.
En sväng i en stor, gul högerstyrd postbil och Skeppsholmen med Maxhamburgare och änder som parade sig. Fantastiskt.

Sommartröjor är inköpta idag. Randigt såklart. Nya solbrillor med. Iron Man 2 kan bockas av från filmer man måste se innan man dör, det var jag Mats och kanske fyra till (i en biosalong för 195 personer) som tyckte det var värt att se den på bio en solig och fin eftermiddag i Stockholm. Fett.
Spotta kändis (som i se inte loska) kan också bockas av; Lena Endre på Kulturhuset (K-huset var btw totally fail, skulle se en japansk utställning, men de byggde om så jag kom inte upp, eller snarare hittade jag kanske inte och gick fel in i ett byggnadsområde?).

Utanför Kulturhuset blev jag stannad av irakiern Luka (över femtiosträcket gammal) då han såg min kamera och så pratade vi om kameror i en kvart, sen fick jag ta ett porträtt av honom och sen skildes vi. Bilder kommer när jag fått min nya hårddisk.
Skank och andra fantastiska butiker avklarades och gamla minnen blev glädjande nog levande igen.

En grym dag i Stockholm och en kväll med Mats och Daniel, chipslåda och Spotify. Men faktum kvarstår: He's good and I'm bad. bra - dålig.

Hannahsucks

fotafotafota

Idag fotade jag mina kusin barn och deras hund, här är en bild av Aaron och Gina :) annars har jag mest åkt tåg de senaste dagarna och det blir mycket mycket mer de kommande veckorna med besök i Falköping, Linköping och Stockholm!


Hannahpictures

storstadsanonymitet

Jag bor i Göteborg, kanske världens mysigaste och härligaste storstad. När jag flyttade jag hit tänkte jag att det skulle vara svårt att vara anonym på samma sätt som man lätt blir när man har vägarna förbi Stockholm. Duvet, sådär storstadsanonym.

Men nu har det hänt. 

Jag lever i Göteborg men jag har fortfarande bara min ganska lilla krets av vänner här och utöver dem är det inte mer. Eller, jag menar inte att jag inte uppskattar dem, utan snarare att jag är lika anonym som en stockholmare (japp, jag drar dem alla över en kant!) så fort jag befinner mig utanför mina "kretsar". Typ som hemma eller i vilken småstad som helst, bara det att där hemma vet ju i alla fall nästan alla något om alla andra. 

Här är det bara en strid ström av skiftande ansiktsdrag, färger och stilar som stilla passerar förbi utan att jag riktigt ser dem.

Hannahwords

Stockholm; over and out.

Three fantastic days in our beautiful countrys capitol, Stockholm (Miha; I now whrite in english so that you can keep up with me :))!

This is the fantastic friend of my; Moa-darling :)

We went shoppng a couple of times, and the dude who offered me and Moa somewhere to sleep was someone I were very happy to reunite with! here he is: Mats! And you know what Mats? You made my Stockholm. 

We had some lessons with one of Swedens most famous internationall photographers; Anders Petersen. Cruelly good! He signed the book I bought :) This is Anders in front of his exhebition at KG52 in Stockholm.

Hannahwords

stockholm

This is how much fun we had in Stockholm. Johan & Lena

packa packa packa

Idag har jag inte gjort mycket mer än ett album åt Linde! Men jag satt i flera timmar och redigerade bilderna på Zoltan Heroes (eller Holtan Zeros?) och på Eric & Vaster! De har fått sina bilder - dock glömde jag att ändra på Maries P-skiva när hon var borta.. och det var inte så bra även om hon hann ändra den precis innan lapplisan kom för att "bota" henne :s hon vart lite sur och trodde jag skoja..

Förresten! Den stackars mannen som jag lämade åt sitt öde vid Sörse för några dagar sedan. Han var med på bussen från stan och gick av vid Sörse idag. Så, han tycks ha överlevt trots allt. *lättad*

Nu flyger Haddock! Är han den Flygande Holländaren tro? Vi hoppas alla att han landar tryggt och säkert i Stockholm!

Nu håller jag på och packar ner mina kläder och mina två julklappar (Lenins är lite klurig..). Min resväska blir alldeles rund :P Jag har massor att bära på.. en jätteresväska, en ryggsäck, en handväska och min 2,5-kilos kamera på axeln.. tur att jag inte ska GÅ till huvudstaden! X2000 is the shit!


Hannahwords

"Say goodbye Lenin"

Huvudvärk. Var ute på stan igår kväll. Jag, Lena, Cia och min Göteborgske vän Daniel. Jag var utklädd till Dödens kärleksbarn. Tofsar, vitsminkad och hela köret. Vi var hur snygga som helst och skulle gå in på Ferdinand. Oops. Hannah har inget leg med sig. Vi kommer inte in och ränner runt på stan istället. Men det var sjukt mysigt! Sprang runt och töntade oss (Lena o Cia var brud och brudgum Död och Daniel var död Harry Potthead).

Vi gick längs Avenyn och satte oss på Café Tintin! Det var jättegott fika och supermysigt att bara sitta där alldeles utklädd och stirra igenom människor :P fick dock världens huvudvärk vid typ 03.00, tog en tablett och gick och lade mig.

Vaknade vid typ 11.00 idag och drog iväg på bio och Quantum of Solace 007 :) Jag gillade den fast den handlade ju enbart om hämnd.. så lite halvfattig handling trots allt. Jag höll på att somna lite halft jag hade ont i huvudet och något konstigt med ögonen. Ögongloben känns febervarm. Men jag gillade filmen.

Gick lite på stan. Käkade Donken och drog sedan tillbaka hit, ut på Hisingen där jag nu sitter ensam i lägenheten. Cia är och lämnar Lena på tåget, hon drar till Stockholm nu för sin praktik. Jag stannade här för jag känner mig sjuk. Tråkigt.

Imorn ska jag ringa Tribe och Barbarella och kolla om någon av dem har tid för att pierca mig.. läskigt :O Annar får det bli en annan gång.. Så kan Haddock vara mitt stöd också.

Orkar inte tänka så mycket för tillfället. Känns som om min hjärnmassa är för stor och svullen för skallbenet. Det liksom trycker. Skitjobbigt! Är detta lönen för att man är nykterist? Jaja. Tack Lenin och Cia för helgen, ha det GRYMT i Stockholm. Nu ska jag försöka få tillbaka min tankeverksamhet, utan att dö av värk.

Hannahwords