mjäääh.

On the inside: mjääh.

Me be weak person, hate me. Sitter ensam i Mats lägenhet i Salem utanför Stockholm. Finns ju folk som missat so here come my confession: Mats är min pojkvän, Mats Dennis Nyman. Han är bra. He's good and I'm bad. bra - dålig. Jahapp.

Träffade älskade, saknade vänner i Stockholmet idag.. Gustav och Hampus från Viebäckstiden.. Had some catching up to do. Great hours at Wayne's Coffee, guys.
En sväng i en stor, gul högerstyrd postbil och Skeppsholmen med Maxhamburgare och änder som parade sig. Fantastiskt.

Sommartröjor är inköpta idag. Randigt såklart. Nya solbrillor med. Iron Man 2 kan bockas av från filmer man måste se innan man dör, det var jag Mats och kanske fyra till (i en biosalong för 195 personer) som tyckte det var värt att se den på bio en solig och fin eftermiddag i Stockholm. Fett.
Spotta kändis (som i se inte loska) kan också bockas av; Lena Endre på Kulturhuset (K-huset var btw totally fail, skulle se en japansk utställning, men de byggde om så jag kom inte upp, eller snarare hittade jag kanske inte och gick fel in i ett byggnadsområde?).

Utanför Kulturhuset blev jag stannad av irakiern Luka (över femtiosträcket gammal) då han såg min kamera och så pratade vi om kameror i en kvart, sen fick jag ta ett porträtt av honom och sen skildes vi. Bilder kommer när jag fått min nya hårddisk.
Skank och andra fantastiska butiker avklarades och gamla minnen blev glädjande nog levande igen.

En grym dag i Stockholm och en kväll med Mats och Daniel, chipslåda och Spotify. Men faktum kvarstår: He's good and I'm bad. bra - dålig.

Hannahsucks

storstadsanonymitet

Jag bor i Göteborg, kanske världens mysigaste och härligaste storstad. När jag flyttade jag hit tänkte jag att det skulle vara svårt att vara anonym på samma sätt som man lätt blir när man har vägarna förbi Stockholm. Duvet, sådär storstadsanonym.

Men nu har det hänt. 

Jag lever i Göteborg men jag har fortfarande bara min ganska lilla krets av vänner här och utöver dem är det inte mer. Eller, jag menar inte att jag inte uppskattar dem, utan snarare att jag är lika anonym som en stockholmare (japp, jag drar dem alla över en kant!) så fort jag befinner mig utanför mina "kretsar". Typ som hemma eller i vilken småstad som helst, bara det att där hemma vet ju i alla fall nästan alla något om alla andra. 

Här är det bara en strid ström av skiftande ansiktsdrag, färger och stilar som stilla passerar förbi utan att jag riktigt ser dem.

Hannahwords