Kreativitet?

Alltså kreativitet skulle kunna vara det enda en människa behöver för att överleva på denna jord. Det som är synd med kreativitet är ju att man inte kan sätta på eller stänga av den. Man kan döda den, men inte riktigt bara stänga av. När man är inne i en kreativ våg och tvingar sig till sängs klockan ett på natten, då stänger man inte av kreativiteten, man dödar den. Jag är sån att jag kör på stenhårt tills jag somnar framför datorn. Det är sjukt skönt. Kreativitet. Utan kreativitet skulle jag nog vara en galet tråkig person, jag använder det i allt jag gör; tala, klä mig, musik, bilder, mat, häng. Att hitta på något att göra måste ju någonstans kräva en uns av kreativitet i alla fall. Till slut kanske man bara gör samma sak i och försig. Inte så produktivt. Inte så kul.

Så jag gör olika saker, jobbar med olika saker, lär mig nya saker, tar kliv in i nya områden både i mitt arbetsliv som frilansare men även som person, mycket tack vare att jag får mod då jag känner trygghet i min kreativitet. Jag litar på min kreativitet. Att den kommer när jag behöver den är galet viktigt för mig. Vad vore en fotograf utan kreativitet som bara går på rutin? Jag hade i alla fall inte velat ha en sån bröllopsfotograf.

Ibland kan jag bli ganska sur på speciellt fotografer som jobbar mot privatpersoner med familjeporträtt och bröllop. Man har ju ett ansvar inte bara mot individen man förevigar utan även mot branschen, att vara med och för fotografin framåt! Om bilderna i ett bröllopsalbum ser likadant ut efter 5 år med bara utbytta ansikten ska man nog börja fundera på vad man håller på med! En fotograf som jobbat i 25 år måste verkligen kämpa så mycket mer än en som jobbat i 2 år. Genom hela livet kan jag tycka att man ska hålla sig ifrån rutiner när det inte längre är bra för en.

Ja. Jag vet inte riktigt vart jag är påväg med detta. Jag är bara galet lycklig över kreativitet! Och jag längtar tills jag slutar jobbet så jag kan ta mig hem och redigera massa bröllopsbilder från sommaren.Wiie!

Hannahwords

Feeling deep and exhausted

Har lyssnat massa på Blindside den här veckan. Har precis liksom insett vilka otroligt djupa texter de har. Silence till exempel som kan få mig att bara liksom chockas av Guds närvaro mitt på jobbet. Gud har överlag börjat hänga mer med mig känns det som :) En kväll i Finland när jag och Mats bad så blev Guds närvaro så stark att jag inget kunde göra. jag bara låg på min madrass med tårarna rinnande och en känsla av trygghet fyllde hela mig. Sånt vill jag ha mer av! Jag råder er alla, kristna som okristna att lyssna på Blindsides "Silence" för den är så galet bra, både musikaliskt och textmässigt.

Det är rätt skönt när jag kommer in i mina djupa perioder tycker jag. Det blir nästan alltid någon ny låt som skrivs och jag tänker otroligt mycket. Men åh vad trött man blir. Det tär på krafterna att alltid ha någon liksom stor tanke i huvudet. Som det här med ångest. Hur ofta säge rjag inte att jag får lite ångest över någon jättelöjlig grej. Det är verkligen dumt att säga sådana ord som liksom är för stora för situationen, de blir aldrig tillräckliga sen när man faktiskt har den känslan inom sig. Det blir svårt att definiera vilken situation man befinner sig i eftersom det man kallar ångest är när man ska välja låt på spotify eller andra triviala val. Tja, nu vet ju inte jag om detta är sant, men det är något som jag tänker på.

Laddar inför nästa bröllop, det fjärde den här sommaren, som är i Värnamo. Det ska bli riktigt kul för jag känner inte brudparet och det är alltid väldigt spännande. Har bara ett till kvar i sommar efter detta så sen kommer redigeringsperioden, men den kan nog också blir rolig, det är inte utan att man längtar lite till sitt eget bröllop, men allt har sin tid!

Den senaste tiden känner jag verkligen att jag börjar få liksom riktiga vänner här i Stockholm. Det är så skönt. Sånna som man hänger med utanför jobb och kyrka liksom. Det är kvällsdopp, Harry Potter-maraton, husvagnssemester och grillkvällar. Sånt som alla andra alltid kanske haft, och jag också, men inte i Stockholm. Fyra personer som verkligen börjat betyda mycket för mig är Christoffer, Evelina, Viktor och Christine. Christoffer som ständigt pratar om Posten, stödd av min Mats som ju också är postengubbe, han har ju givetvis andra kvalitéer men just det där är en sån skön grej liksom.. Evelina som är världens snällaste och blivit nägon jag faktiskt verkligen kan prata med. viktor som från början var väldigt väldigt skrämmande men som jag kommit närmre genom otroligt dåligt trummande på Rockbandtrummor och tre Harry Potterfilmer. Christine som alltid talar uppmuntran och själförtroende in i mitt liv när det saknas och som har sin glädje på utsidan inte någonstans gömd inne bakom en vrå. Vill bara säga till er att jag älskar er.

Nä. nu måste jag jobba lite!

Hannahwords.

Sandra; min familj

Göteborg är jättebra. Jag trivs super här i stan och det är så pass litet för att vara en storstad att människor fortfarande "ser" varandra. Man liksom ändå kan känna sig lite hemma med hjälp av vänliga leenden på bussen eller vagnen när man är påväg hem till lägenheten.. 

Lägenheten ja. 

Alltså den börjar ordna upp sig, häromdagen fick vi vår grymt ofunktionella ungslucka iordning och fick ett par anslagstavlor, som jag målat svarta, upphängda i hallen med hjälp av vår Kentiga vaktmästare... A precis. Kent. Väggarna är beige men det är som svårt att ändra på. Orkar inte måla dom, alldeles för många. Eller.. asså jag har bara köpt skitpenslar så alla de skulle vara skalliga efter att ha målat alla dessa väggar; de tappar hår ganska så flitigt.. typ. Det är en stor tvåa och vi delar sovrum, jag och min familj; Sandra. Hon är bra.

Sandra, min familj, är också en sån där tönt, ni vet en sån som jag. Men tur är det väl då att tönt är det nya cool. Alla säger det. Vi bara fotar hela tiden. Eller snarare vi önskar att vi hade tillräckligt med inspiration att fota hela tiden. Okej, vi skulle egentligen vilja fota hela tiden. Det är vår familjs passion :) Vi är en riktig liten fotofamilj, Sandra och jag.

Idag är det fars dag. Pappa firade hemma hos farmor, och jag var inte där. I fredags fyllde min mamma år och jag hade glömt det. Pratade med pappa i telefon och han undrade om jag inte skulle säga grattis och jag undrade till vem.. Tydligen fyllde mamma år, ganska pinsamt. Förlåt mamma. Nästa år lovar jag att komma ihåg att du fyller nästan tre gånger min ålder. Lovar.

Nu är det jättesent och Sandras, min familjs, "Supersunday" (every Sunday) är över. Hon sitter bakom väggen och pillar på sin vackra iMac. Hon kanske knåpar ihop något att skriva på min Facebook. Ja förmodligen gör hon det. Vi borde sova. Det kommer väl, brukar falla sig naturligt, typ att man däckar på hallgolvet eller kurar ihop sig på fårskinnsmattan och liksom., slumrar in.

Men det är okej, vår familj är ledig imorgon. Så ska sova till fårskinnet (Ludde på IKEA) eller hallgolvet inte är så attraktivt längre. Anar att jag går upp då.. förmodligen, evetuellt och kanske.. Men man vet ju aldrig, speciellt inte sen jag fick in en 120-säng i sovrummet :)

hannahthoughts

ny fotoblogg!

Ja jag vet vad du tänker. "Hannah, när är dete nog, har du inte sidor och bloggar så det räcker!?" och kanske är det så, men om man förbättrar sidorna hela tiden borde det väl vara okej?

Gå in på www.svanteson.wordpress.com

och ge sidan en chans i alla fall. Där kommer de flesta fotona hamna hädanefter men detta kommer fungera som min blogg där jag kan skriva lite mer personligt fortfarande :)

Hannahwords

Forever my Hero.

My hero is this guy.. the guy who'll never aband me.. who will always love me dipsite all my sins and wrongs.. I cannot ever leave You. I lay my life down at you feet and totally surrender myself. I need You and I dare to admit it. You are the only one in my life and for You I would give it all, me myself and my life.


The song in my heart.


He walked the dirty streets,
famous but nothing.
He said "come follow Me"
and they came.
A face like all the rest
but something was different.
The Son of God would lead the way
and soon they all they would say

"There He goes a hero
a savior to the world
there He stand
with scars in His hands
with love He gave
His life so wicked be free
the savior of the world"

He spoke in clarity
walked across the sea
a single word would calm the storm

His touch could heal the sick
but He was called a hippacrit
laid behind a stone
His death was shortly mourned
He left the curtain torn

There He goes a hero
a savior to the world
here He stand
with scars in His hands
with love He gave
His life so wicked be free
the Savior of the world.

He chose to take the cross
shed tears for the lost
the broken and the needy
forgiving those who were and will be
the angel made it clear
it told them "have no fear,
He's not here
He's not here"

There He goes
the hero the savior to the world
here He stand with scars in His hands
with love , He gave
His life so wicked be free
the savior of the world,
the savior of the world,
the savior of..
..the world

<3 Hero - Abonded

photo: Michel Widenius, Hannah Svanteson