Har lyssnat massa på Blindside den här veckan. Har precis liksom insett vilka otroligt djupa texter de har. Silence till exempel som kan få mig att bara liksom chockas av Guds närvaro mitt på jobbet. Gud har överlag börjat hänga mer med mig känns det som :) En kväll i Finland när jag och Mats bad så blev Guds närvaro så stark att jag inget kunde göra. jag bara låg på min madrass med tårarna rinnande och en känsla av trygghet fyllde hela mig. Sånt vill jag ha mer av! Jag råder er alla, kristna som okristna att lyssna på Blindsides "Silence" för den är så galet bra, både musikaliskt och textmässigt.
Det är rätt skönt när jag kommer in i mina djupa perioder tycker jag. Det blir nästan alltid någon ny låt som skrivs och jag tänker otroligt mycket. Men åh vad trött man blir. Det tär på krafterna att alltid ha någon liksom stor tanke i huvudet. Som det här med ångest. Hur ofta säge rjag inte att jag får lite ångest över någon jättelöjlig grej. Det är verkligen dumt att säga sådana ord som liksom är för stora för situationen, de blir aldrig tillräckliga sen när man faktiskt har den känslan inom sig. Det blir svårt att definiera vilken situation man befinner sig i eftersom det man kallar ångest är när man ska välja låt på spotify eller andra triviala val. Tja, nu vet ju inte jag om detta är sant, men det är något som jag tänker på.
Laddar inför nästa bröllop, det fjärde den här sommaren, som är i Värnamo. Det ska bli riktigt kul för jag känner inte brudparet och det är alltid väldigt spännande. Har bara ett till kvar i sommar efter detta så sen kommer redigeringsperioden, men den kan nog också blir rolig, det är inte utan att man längtar lite till sitt eget bröllop, men allt har sin tid!
Den senaste tiden känner jag verkligen att jag börjar få liksom riktiga vänner här i Stockholm. Det är så skönt. Sånna som man hänger med utanför jobb och kyrka liksom. Det är kvällsdopp, Harry Potter-maraton, husvagnssemester och grillkvällar. Sånt som alla andra alltid kanske haft, och jag också, men inte i Stockholm. Fyra personer som verkligen börjat betyda mycket för mig är Christoffer, Evelina, Viktor och Christine. Christoffer som ständigt pratar om Posten, stödd av min Mats som ju också är postengubbe, han har ju givetvis andra kvalitéer men just det där är en sån skön grej liksom.. Evelina som är världens snällaste och blivit nägon jag faktiskt verkligen kan prata med. viktor som från början var väldigt väldigt skrämmande men som jag kommit närmre genom otroligt dåligt trummande på Rockbandtrummor och tre Harry Potterfilmer. Christine som alltid talar uppmuntran och själförtroende in i mitt liv när det saknas och som har sin glädje på utsidan inte någonstans gömd inne bakom en vrå. Vill bara säga till er att jag älskar er.
Nä. nu måste jag jobba lite!
Hannahwords.
