Döden kommer med mycket känslor.

Måndagen den 2010-08-16 Dagboken berättar.

Äldreboendet ringde. Farmor är dålig och ska vi hälsa på henne ska vi göra det nu sa de. Så det är vad vi ska göra. Snart åker vi in till farmor. De tror inte hon klarar dygnet, vad gör man då? Jag har aldrig förlorat någon. Hur reagerar man?

När jag var hos farmor i förrgår vet jag inte ens om hon kände igen mig eller visste att jag var där. Hon bara kollade på mig med gråblåa ögon och drogad blick. När jag skulle krama henne hejdå kved hon för att det gjorde ont i kroppen. Kände mig jättehemsk. Har varit en del smärta och sådär det sista så hoppas hon får en fin färd till sin himmel. Äntligen får hon träffa farfar igen.

Jag antar att det finns mycket negativt. Men jag måste försöka se det positiva. Dock är det svårt när tårarna bränner på insidan ögonlocken. Det får väl vara så jobbigt och negativt som det är. Måste ta itu med det först, innan jag kan vara glad igen. Min mormor, morfar och farfar dog allihopa under 1,5 års tid, men det var innan jag fanns.

Känns konstigt att veta; imorn är min farmor död. I jordelivet får jag aldrig träffa henne igen efter idag. Så väldigt konstigt att leva sig in i.

2 timmar senare

Så. Mamma och pappa åkte in tidigare än mig och Patrik. Jag installerade nytt operativsystem. Under tiden jag gjorde det hann min farmor Anna-Lisa att dö. Känns som om jag borde ha varit där.
Så fort mamma ringde åkte vi in och inom en timme var alla pappas syskon där och alla mina syskon. Tillsammans gick vi in till farmor. Hon var klädd i sin finaste klänning med blommor i sina knäppta tunna händer. Vi läste Psaltaren 23 och sjöng Blott en dag. Efter Gud som haver gjorde vi våra personliga avsked.

Jag tyckte det var fruktansvärt skrämmande att se henne. Hon var så livlös. Men det såg ut som att hon sov. Jag kupade min hand och lade den vid hennes huvud och formade ord till bara henne.

Det var hemskt att se de andras avsked. Hemskt och fruktansvärt vackert. Se hur människor säger farväl till någon som funnits med dem så länge de kan minnas, i vått och torrt med kärlek och öppna armar. Hur säger man hejdå till en sådan person? Jag tror pappa och hans syskon har mycket sörjande kvar, sånt som vi alla har och inte låter någon annan se.

Men det var det bästa det som hände. Hon hade levt ensam i 25 år och undrade hur länge hon skulle behöva vandra på den här jorden. Dessutom hade det inte varit ett värdigt liv att ligga i en säng på ett äldreboende utan att ha ork att prata eller röra på sig. Farmor var värd att komma hem till Pappa Gud och sin älskade Artur.



Idag fotade jag Sara Bajelvand som kom hit från Göteborg för att hänga med mig. Min goodie-girl, Sara. Med de bilder jag lagt upp i samband med historien om farmor vill jag visa vad jag känner när jag tänker på min farmor; saknad, längtan, sorg och förståelse.
De är svartvita med en lila toning som symboliserar att även om farmor har dött och det är jobbigt nu, väntar en morgondag som med värme vill innseluta mig i sitt ljus.

Farmor jag älskar dig, Hannah

"Say goodbye Lenin"

Huvudvärk. Var ute på stan igår kväll. Jag, Lena, Cia och min Göteborgske vän Daniel. Jag var utklädd till Dödens kärleksbarn. Tofsar, vitsminkad och hela köret. Vi var hur snygga som helst och skulle gå in på Ferdinand. Oops. Hannah har inget leg med sig. Vi kommer inte in och ränner runt på stan istället. Men det var sjukt mysigt! Sprang runt och töntade oss (Lena o Cia var brud och brudgum Död och Daniel var död Harry Potthead).

Vi gick längs Avenyn och satte oss på Café Tintin! Det var jättegott fika och supermysigt att bara sitta där alldeles utklädd och stirra igenom människor :P fick dock världens huvudvärk vid typ 03.00, tog en tablett och gick och lade mig.

Vaknade vid typ 11.00 idag och drog iväg på bio och Quantum of Solace 007 :) Jag gillade den fast den handlade ju enbart om hämnd.. så lite halvfattig handling trots allt. Jag höll på att somna lite halft jag hade ont i huvudet och något konstigt med ögonen. Ögongloben känns febervarm. Men jag gillade filmen.

Gick lite på stan. Käkade Donken och drog sedan tillbaka hit, ut på Hisingen där jag nu sitter ensam i lägenheten. Cia är och lämnar Lena på tåget, hon drar till Stockholm nu för sin praktik. Jag stannade här för jag känner mig sjuk. Tråkigt.

Imorn ska jag ringa Tribe och Barbarella och kolla om någon av dem har tid för att pierca mig.. läskigt :O Annar får det bli en annan gång.. Så kan Haddock vara mitt stöd också.

Orkar inte tänka så mycket för tillfället. Känns som om min hjärnmassa är för stor och svullen för skallbenet. Det liksom trycker. Skitjobbigt! Är detta lönen för att man är nykterist? Jaja. Tack Lenin och Cia för helgen, ha det GRYMT i Stockholm. Nu ska jag försöka få tillbaka min tankeverksamhet, utan att dö av värk.

Hannahwords