Måndagen den 2010-08-16 Dagboken berättar.
Äldreboendet ringde. Farmor är dålig och ska vi hälsa på henne ska vi göra det nu sa de. Så det är vad vi ska göra. Snart åker vi in till farmor. De tror inte hon klarar dygnet, vad gör man då? Jag har aldrig förlorat någon. Hur reagerar man?
När jag var hos farmor i förrgår vet jag inte ens om hon kände igen mig eller visste att jag var där. Hon bara kollade på mig med gråblåa ögon och drogad blick. När jag skulle krama henne hejdå kved hon för att det gjorde ont i kroppen. Kände mig jättehemsk. Har varit en del smärta och sådär det sista så hoppas hon får en fin färd till sin himmel. Äntligen får hon träffa farfar igen.
Jag antar att det finns mycket negativt. Men jag måste försöka se det positiva. Dock är det svårt när tårarna bränner på insidan ögonlocken. Det får väl vara så jobbigt och negativt som det är. Måste ta itu med det först, innan jag kan vara glad igen. Min mormor, morfar och farfar dog allihopa under 1,5 års tid, men det var innan jag fanns.
Känns konstigt att veta; imorn är min farmor död. I jordelivet får jag aldrig träffa henne igen efter idag. Så väldigt konstigt att leva sig in i.
2 timmar senare
Så fort mamma ringde åkte vi in och inom en timme var alla pappas syskon där och alla mina syskon. Tillsammans gick vi in till farmor. Hon var klädd i sin finaste klänning med blommor i sina knäppta tunna händer. Vi läste Psaltaren 23 och sjöng Blott en dag. Efter Gud som haver gjorde vi våra personliga avsked.
Jag tyckte det var fruktansvärt skrämmande att se henne. Hon var så livlös. Men det såg ut som att hon sov. Jag kupade min hand och lade den vid hennes huvud och formade ord till bara henne.
Det var hemskt att se de andras avsked. Hemskt och fruktansvärt vackert. Se hur människor säger farväl till någon som funnits med dem så länge de kan minnas, i vått och torrt med kärlek och öppna armar. Hur säger man hejdå till en sådan person? Jag tror pappa och hans syskon har mycket sörjande kvar, sånt som vi alla har och inte låter någon annan se.
Men det var det bästa det som hände. Hon hade levt ensam i 25 år och undrade hur länge hon skulle behöva vandra på den här jorden. Dessutom hade det inte varit ett värdigt liv att ligga i en säng på ett äldreboende utan att ha ork att prata eller röra på sig. Farmor var värd att komma hem till Pappa Gud och sin älskade Artur.
Idag fotade jag Sara Bajelvand som kom hit från Göteborg för att hänga med mig. Min goodie-girl, Sara. Med de bilder jag lagt upp i samband med historien om farmor vill jag visa vad jag känner när jag tänker på min farmor; saknad, längtan, sorg och förståelse.
De är svartvita med en lila toning som symboliserar att även om farmor har dött och det är jobbigt nu, väntar en morgondag som med värme vill innseluta mig i sitt ljus.
Farmor jag älskar dig, Hannah
