Trots lycka, står hjärtat gråtande.

Sitter i min älskade soffa efter en underbar helg; en älskar vän har börjat gå i en underbar kyrka, jag har blivit faster, jag har jobbat på två NHL-matcher och fått en NHL-puck, jag får ha kvar lägenheten till juli och jag har firat ett halvår med mitt hjärta. En massa bra på bara några dagar.

NHL var helt otroligt. Jag och Patrik var lite hjälpredor och hjälpte kameramän att hitta spelare på bänken men drog också kabel åt dem innan sändning. Då var vi med inne i omklädningsrummen och filmade spelarna. Innan de kom skulle jag reka området i omklädningsrummen och då har någon anlänt tidigt; där står en av NHL's största stjärnor; nr 19 i San José Sharks, Joe Thornton, NAKEN. haha :P inte för att vara sån, men det var nog något av det roligaste på länge!

Min bror har gått och skaffat sig en underbar liten son Filip/Felipe heter han. Han är svensk och braziliansk. Hoppas jag får träffa honom snart. Och Patrik och Erika med. Saknar dem.

jag vet inte vad det är. Det är hur kul som helst här i STHLM och jag mår verkligen bra, Mats får mig att känna mig som en drottning och är världens sötaste mest lagom mycket toffel man kan ha. Ändå är det något som fattas :/. Jag saknar alla mina kompisar och mina syskon och deras barn. Men jag har kommit fram till att det är mer. Det är farmor. Undrar när det går över. Hon fattas mig.

Varje minut, vareviga dag.

Begravning = lämnat det bakom sig?

Igår var det begravning för farmor. Min roliga skämtsamma farmor. I somras när hon bodde på ålderdomshemmet följde mamma henne från matsalen till hennes rum medans hon gick med rollatorn. På vägen är det en lång korridor och farmor stack iväg som ett skott trots att hon hade varit trött det senaste. Mamma utbrast "nu blev det fart på dig" varpå farmor svarade "vänta bara tills jag kommer ut på raksträckan".

Bara för att begravningen nu har varit och farmor snart ligger som aska i en urna bredvid farfar betyder inte det att jag bara kan lägga sorg och minnen åt sidan. Begravningen är för mig däremot ett avslut i annan bemärkelse.

Jag fick träffa farmor ett par timmar efter hennes död, en Hannah i ovårdat, slitet och tårögt skick. Men nu fick jag på riktigt säga adjö och tacka för den tid jag fått ha med henne och glädjas åt hennes hemfärd till himlen som jag vet att hon längtat efter så länge.

Jag är ledsen och sorg finns kvar i mig, men farmor kommer inte tillbaka och faktum är att jag tror inte hon vill tillbaka heller. Nu är det min tur att gå i hennes fotsteg, lära av mina misstag, växa upp ordentligt och göra allt som följer med det. Och det är hennes tur, att efter ett hårt arbetande liv, få frid och vila hos den Evige guden.

Men jag tror inte farmor hade velat att jag skulle gå runt och gräma mig över hennes död och liksom vända mig in i mig själv, den tiden är förbi det har jag gjort och nu är farmor snart jordfäst.

Begravningen kändes som en skön avslutning och ett definitivt farväl. Fastän att det var min första begravning kunde jag sitta med ett leende på läpparna och skatta mig lycklig att jag haft någon som henne i min närhet under min uppväxt.

Farmor, vi ses igen!

Me the musician.

Nu har jag gjort något av mitt liv. Gjort en låt till farmor. Tänker inte sjunga den för er för jag är dödsförkyld och dessutom funkar inte photobooth eller iMovie som det ska med inspelning. Här kommer texten i alla fall. Älskade Anna-Lisa.

All those good memories
will not pass me by with ease
Oh I loved you so
grandma why'd you go

you wore your flowery dress
we gatheres around you
we we're all in such a mess
now what will we do

Dad said goodbye with tears in his eyes
he bowed down at your bed
took your hand and then he sighed
everything was already said

bursting out in tears
it would'nt stop
keept going on, streaming down my face
it was all, all, it was all for you
but you remain cold

your thin hands folded so beautiful
flowers between your fingers
look at your life it was so wonderful
your heart stopped beating but my heart lingers

never again will I go
home to you
oh I'll miss you so
someone tell me what to do
please tell me you'll miss me too

Döden kommer med mycket känslor.

Måndagen den 2010-08-16 Dagboken berättar.

Äldreboendet ringde. Farmor är dålig och ska vi hälsa på henne ska vi göra det nu sa de. Så det är vad vi ska göra. Snart åker vi in till farmor. De tror inte hon klarar dygnet, vad gör man då? Jag har aldrig förlorat någon. Hur reagerar man?

När jag var hos farmor i förrgår vet jag inte ens om hon kände igen mig eller visste att jag var där. Hon bara kollade på mig med gråblåa ögon och drogad blick. När jag skulle krama henne hejdå kved hon för att det gjorde ont i kroppen. Kände mig jättehemsk. Har varit en del smärta och sådär det sista så hoppas hon får en fin färd till sin himmel. Äntligen får hon träffa farfar igen.

Jag antar att det finns mycket negativt. Men jag måste försöka se det positiva. Dock är det svårt när tårarna bränner på insidan ögonlocken. Det får väl vara så jobbigt och negativt som det är. Måste ta itu med det först, innan jag kan vara glad igen. Min mormor, morfar och farfar dog allihopa under 1,5 års tid, men det var innan jag fanns.

Känns konstigt att veta; imorn är min farmor död. I jordelivet får jag aldrig träffa henne igen efter idag. Så väldigt konstigt att leva sig in i.

2 timmar senare

Så. Mamma och pappa åkte in tidigare än mig och Patrik. Jag installerade nytt operativsystem. Under tiden jag gjorde det hann min farmor Anna-Lisa att dö. Känns som om jag borde ha varit där.
Så fort mamma ringde åkte vi in och inom en timme var alla pappas syskon där och alla mina syskon. Tillsammans gick vi in till farmor. Hon var klädd i sin finaste klänning med blommor i sina knäppta tunna händer. Vi läste Psaltaren 23 och sjöng Blott en dag. Efter Gud som haver gjorde vi våra personliga avsked.

Jag tyckte det var fruktansvärt skrämmande att se henne. Hon var så livlös. Men det såg ut som att hon sov. Jag kupade min hand och lade den vid hennes huvud och formade ord till bara henne.

Det var hemskt att se de andras avsked. Hemskt och fruktansvärt vackert. Se hur människor säger farväl till någon som funnits med dem så länge de kan minnas, i vått och torrt med kärlek och öppna armar. Hur säger man hejdå till en sådan person? Jag tror pappa och hans syskon har mycket sörjande kvar, sånt som vi alla har och inte låter någon annan se.

Men det var det bästa det som hände. Hon hade levt ensam i 25 år och undrade hur länge hon skulle behöva vandra på den här jorden. Dessutom hade det inte varit ett värdigt liv att ligga i en säng på ett äldreboende utan att ha ork att prata eller röra på sig. Farmor var värd att komma hem till Pappa Gud och sin älskade Artur.



Idag fotade jag Sara Bajelvand som kom hit från Göteborg för att hänga med mig. Min goodie-girl, Sara. Med de bilder jag lagt upp i samband med historien om farmor vill jag visa vad jag känner när jag tänker på min farmor; saknad, längtan, sorg och förståelse.
De är svartvita med en lila toning som symboliserar att även om farmor har dött och det är jobbigt nu, väntar en morgondag som med värme vill innseluta mig i sitt ljus.

Farmor jag älskar dig, Hannah

Möt min farmor.

Min farmor heter Anna-Lisa Svanteson. Hon är ganska gammal nu, jag vet inte ens hur gammal hon är.. jag tror hon är typ 86 och hon fyller år den 6 december. Idag var jag hemma hos henne. Hon hör och ser dåligt och är ganska kraftlös.
När vi plingade på dörren satt hon länge, länge inne vardagsrummet i sin bekväma fåtölj och kikade ut genom rutan för att se vem det var. Till slut kom hon och öppnade - vi hade ringt innan och sa att vi skulle komma, var antagligen därför.

Hon välkomnade oss och tittade på mig med stora ögon, "det var längesen du kom på besök" sa hon märkbart glad och så gav jag henne en kram. Vi satte oss i köket och sen sa hon att hon inte fick igång CD-spelaren. Pappa öppnar locket och kollar i spelaren. "Det är inte konstigt farmor, du har lagt skivan på fel håll". Hon svarar med sitt vanliga "yahhyahh".
Sen ägnar vi en kvart eller så till att tvinga farmor att i alla fall försöka lära sig hur man byter mellan radio och CD-lägena och trycka på play. Sen frågade jag henne "okej, kan du nu visa hur du stänger av?" varpå hon svarar "...jag bara drar ut sladden ur väggen". Tänk att en 85 + åring nästan kunde döda en, jag höll på att gå under av skratt!

Sen kom mamma och hittade en massa spår över hela köket efter blåbär.. farmor försvarade sig "Dom hoppade som stollar!" Då sa pappa att hon borde ta på sig sina glasögon så hon ser något men.. "Dom är ju så skitiga så jag ser ingenting ändå" kontrade hon med.

Vi satte oss i vardagsrummet och fikade. Min farmor blev diabetiker för ett tag sedan, men hon är en obotligt sockerälskare. Hon tar flera sockerbitar och suger och biter på till bara en halv kopp kaffe utspädd med vatten.

När vi fikat och det bara var jag och farmor kvar vid bordet började vi prata lite. Det är en hel vetenskap och ett stort projekt eftersom att hon i princip inte hör något alls.
Men jag frågade/skrek i hennes öra vad hon gör om dagarna egentligen och hon svarade flera gånger... "Ingenting". Jag föreslog att hon skulle ta en liten promenad, sticka eller göra något kul när hon kunde nästa gång.. Men hon började nästan gråta.. "Mina ben orkar inte, jag är för gammal, jag orkar ingenting längre".
Det märktes hur gammal hon egentligen är.. Hon som alltid älskat att sticka kan inte det längre för hon ser inte, hon kan inte komma till kyrkan för hon orkar inte..

Min farmor är värd uppskattning och att jag visar henne kärlek, fast jag ibland/oftast prioriterat fel och inte besökt henne. Jag borde åka dit varje gång jag kommer hem från Göteborg. Innan jag kramade henne och vi gick mot bilen skrev jag med mycket stora och tydliga bokstäver en lapp åt henne och lade på bordet "JAG ÄLSKAR DIG FARMOR, PUSS HANNAH",

..hoppas hon ser den.

Hannahwords.