Trots lycka, står hjärtat gråtande.

Sitter i min älskade soffa efter en underbar helg; en älskar vän har börjat gå i en underbar kyrka, jag har blivit faster, jag har jobbat på två NHL-matcher och fått en NHL-puck, jag får ha kvar lägenheten till juli och jag har firat ett halvår med mitt hjärta. En massa bra på bara några dagar.

NHL var helt otroligt. Jag och Patrik var lite hjälpredor och hjälpte kameramän att hitta spelare på bänken men drog också kabel åt dem innan sändning. Då var vi med inne i omklädningsrummen och filmade spelarna. Innan de kom skulle jag reka området i omklädningsrummen och då har någon anlänt tidigt; där står en av NHL's största stjärnor; nr 19 i San José Sharks, Joe Thornton, NAKEN. haha :P inte för att vara sån, men det var nog något av det roligaste på länge!

Min bror har gått och skaffat sig en underbar liten son Filip/Felipe heter han. Han är svensk och braziliansk. Hoppas jag får träffa honom snart. Och Patrik och Erika med. Saknar dem.

jag vet inte vad det är. Det är hur kul som helst här i STHLM och jag mår verkligen bra, Mats får mig att känna mig som en drottning och är världens sötaste mest lagom mycket toffel man kan ha. Ändå är det något som fattas :/. Jag saknar alla mina kompisar och mina syskon och deras barn. Men jag har kommit fram till att det är mer. Det är farmor. Undrar när det går över. Hon fattas mig.

Varje minut, vareviga dag.