Möt min farmor.

Min farmor heter Anna-Lisa Svanteson. Hon är ganska gammal nu, jag vet inte ens hur gammal hon är.. jag tror hon är typ 86 och hon fyller år den 6 december. Idag var jag hemma hos henne. Hon hör och ser dåligt och är ganska kraftlös.
När vi plingade på dörren satt hon länge, länge inne vardagsrummet i sin bekväma fåtölj och kikade ut genom rutan för att se vem det var. Till slut kom hon och öppnade - vi hade ringt innan och sa att vi skulle komma, var antagligen därför.

Hon välkomnade oss och tittade på mig med stora ögon, "det var längesen du kom på besök" sa hon märkbart glad och så gav jag henne en kram. Vi satte oss i köket och sen sa hon att hon inte fick igång CD-spelaren. Pappa öppnar locket och kollar i spelaren. "Det är inte konstigt farmor, du har lagt skivan på fel håll". Hon svarar med sitt vanliga "yahhyahh".
Sen ägnar vi en kvart eller så till att tvinga farmor att i alla fall försöka lära sig hur man byter mellan radio och CD-lägena och trycka på play. Sen frågade jag henne "okej, kan du nu visa hur du stänger av?" varpå hon svarar "...jag bara drar ut sladden ur väggen". Tänk att en 85 + åring nästan kunde döda en, jag höll på att gå under av skratt!

Sen kom mamma och hittade en massa spår över hela köket efter blåbär.. farmor försvarade sig "Dom hoppade som stollar!" Då sa pappa att hon borde ta på sig sina glasögon så hon ser något men.. "Dom är ju så skitiga så jag ser ingenting ändå" kontrade hon med.

Vi satte oss i vardagsrummet och fikade. Min farmor blev diabetiker för ett tag sedan, men hon är en obotligt sockerälskare. Hon tar flera sockerbitar och suger och biter på till bara en halv kopp kaffe utspädd med vatten.

När vi fikat och det bara var jag och farmor kvar vid bordet började vi prata lite. Det är en hel vetenskap och ett stort projekt eftersom att hon i princip inte hör något alls.
Men jag frågade/skrek i hennes öra vad hon gör om dagarna egentligen och hon svarade flera gånger... "Ingenting". Jag föreslog att hon skulle ta en liten promenad, sticka eller göra något kul när hon kunde nästa gång.. Men hon började nästan gråta.. "Mina ben orkar inte, jag är för gammal, jag orkar ingenting längre".
Det märktes hur gammal hon egentligen är.. Hon som alltid älskat att sticka kan inte det längre för hon ser inte, hon kan inte komma till kyrkan för hon orkar inte..

Min farmor är värd uppskattning och att jag visar henne kärlek, fast jag ibland/oftast prioriterat fel och inte besökt henne. Jag borde åka dit varje gång jag kommer hem från Göteborg. Innan jag kramade henne och vi gick mot bilen skrev jag med mycket stora och tydliga bokstäver en lapp åt henne och lade på bordet "JAG ÄLSKAR DIG FARMOR, PUSS HANNAH",

..hoppas hon ser den.

Hannahwords.