Jag är en burk som ekar när man ropar i den. Eller kanske är jag ekot i burken. Jag finns, men så snart det inte finns något kvar att studsa mot så dör jag.
Jag vet att det finns vänner som älskar mig.. men det känns som om ni alla är så långt bort.. Umeå och Falköping.. Jag saknar er.
Här.. är det.. ensamt. Även om jag även här har fantastiska vänner som gör det så sjukt värt att stanna på skolan..
Men den jag helst av allt vill umgås med, beter sig som om vi aldrig på något sätt varit nära vänner..
Jag har förlorat en bästa vän. Och det gör ont!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar