När jag mår bra är det sällan jag vänder mig inåt, liksom till mig själv. Av ren nyfikenhet har jag tagit mig dit för jag nästan aldrig vart där i det här tillståndet. Jag tycker faktiskt om mig ganska mycket. Att få hänga med mig och bara vara jag är rätt skönt.Här inne, inuti mig, märks det att saker och ting börjar förändras sedan jag senast spenderade tid här. Hjärtat slår med lite mer självsäkerhet och ögonen slipar på skärpan tills alla intryck utifrån är knivskarpa. Blåmärkena från jujutsu och innebandy är inget att tjata om eller klaga på, de gör mig snarare stolt över att jag gör något jag inte trodde jag skulle klara.Hjärnan stannar upp mitt i en tanke och riktar in sig på att bara en sekund eller så förundras över hur jag tagit mig till den plats där jag är nu – inte ledsen, tror på mig själv, produktiv och faktiskt ganska lycklig. Tänker på hur insidan mådde för bara ett år sedan, djupt försjunken i ett sinnestillstånd som var bortom stilla – det gick bakåt. Blev mer primitivt för varje timme, minut, sekund som passerade framför tomma ögon.Gud blev viktigare för min överlevnad för varje ögonblick. Om dagarna tyst, om nätterna i skrikande desperation efter någon som älskade mig. Ett tillstånd som gjorde att jag såg enbart en person i min närhet, som bara släppte in en persons åsikter, tankar och känslor. Det var inte mina. Men jag formade mitt liv och mitt hopp efter dem, trots att jag visste att alla vägar ledde till ett helvete. Strömmar av tårar kom rinnande från outtömliga brinnande källor.Hjärnan kopplar upp sig igen och ser dagens utgångspunkt. Hjärtat slår fortfarande. Dåså, det är väl bara hålla takten så klarar vi det här. Synd att jag har värdelös taktkänsla.
Hannahwords – back in the game.
Så var det ännu ett lov framför mig och här sitter jag framför datorn i garderoben hemma i Torbjörntorp. På sätt och vis antar jag att det är skönt att vara "hemma-hemma". Men ja. jag saknar Viebäck med tillhörande klasskompisar. Börjar fundera över hur det blir om ett halvår när man säger hejdå, kanske för sista gången till vissa människor.. Jag kommer sakna er.Idag var jag i Göteborg på jobbintervju/testfotografering för Modelh
ouse. Det gick ju inte så himla bra alltså. Mina syncsladdar passade inte blixtarna. Jag blev stressad. Fick några minuter att kolla studion innan jag skulle köra, sen kom offret jag skulle fota. Bilderna blev livlösa och tråkiga. Jag är helt enkelt en dålig fotograf. Heja mig. det bästa från idag, och det suger -->Men ja. lite handlande är alltid tröstande. Jag tänkte att när man ändå är i Göteborg är det väl lika bra! Träffade både Cia och Lena, vi käkade på ett sushiställe.. jag åt nudlar, vilket var gott :)Sen hamnade jag på något mystisk sätt på julbord tillsammans med min yngsta syster, min bror, mor och två av mina syskonbarn. På ett ännu konstigare sätt hamnade jag där alldeles uppsminkad och uppklädd.. hade KLÄNNING. Once in a lifetime! Det var mysigt och väldigt gott! Men. Snygg var man.Livet i övrigt.. när det liksom ställs i "standby"-läge, är sådär. mycket att tänka på, som inte blir bättre av att tänkas på. Men jag lever och är relativt glad. Jag äter bättre nu i alla fall!Jag tänker på dig, kompis.... mycket.Hannahwords
Vi har en praktikant här på Viebäck.. Hannes. tänkte lägga upp lite fina bilder på honom från i somras.. ni kan läsa mer på 20lagersenare där jag bloggat om Praktikanten, allas våran Hannes.
Hannahwords
ojojoj. Idag har jag bara jobbat i fyra timmar hehe.. Och Haddock den rackarn han har glömt praktikpapperen hemma på rummet i Viebäck! (dumpf). Redigerade klart de mesta av mina bilder idag i alla fall! Marie skulle fota på stadt och då lånade hon mitt fisheye, så något vettigt har man gjort för någon idag trots allt! Drog runt på stan, tog en Campino-kebab (<3) och köpte årets första julklappar!! HAHA jag kommer DÖ när ni får dem, Lena och Johan!Skrev lite shieet-dikter igår i lille dagboken min. I guess you can read them. Men nä, kanske inte för du ville ju inte läsa min dagbok längre. När det blir jobbigt för mig (alltså när jag skrivit om det) då är det inte längre värt att läsas om. Synd. Jag trodde du ville lära känna mig, inte bara det glada jag..Hannahwords
