the darkness inside

mörkret tränger sig på, dödar ljuset

ljudnivån stiger, jag hör inget utöver bruset

floder av tårar forsar i värsta ruset

långt ifrån världen står jag ensam i vindsuset

jag fattar men vill inte förstå 

vill ha dig kvar och inte låta dig gå

men om jag nånsin vill det ska bli vi två

vet jag att det måste få vara så..

så jag gråter i väntan på tydlig ensamhet

evighetslånga nätter att vandra genom innan jag vet

jag ger dig tid och tänker hålla ut

..om jag ändå visste hur det blir till slut..

du kan inte försäkra mig en enda känsla

men åh jag vet ju vad du känner nu, bara låt det hända!

en situation ingen av oss tidigare varit med om

du säger att du har känslor men måste släppa dom

över bleka kinder rullar tårarna långsamt ner

jag vet inte hur det är möjligt, men jag gråter ännu mer..

åh, hjärtat det finns ingen som du

om du bad mig skulle jag ge dig allt, nu

through these tears, my heart is bleeding,

and through these tears, my mind is fleeing.

Hannahwords

"Why" I wonder..

Antar att ett första inlägg på en blogg inte ska vara tung eller särskilt jobbig att läsa.. Att det ska innehålla vissa "hej jag heter, jag jobbar med, mina ambitioner är, jag vill bli det och det" och så vidare. Men det skiter jag i. Mitt hjärta kan inte. Som om det berövats varenda smulspår av lycka.

Jag är en lyckosyster visst är jag, men airytear, är sättet min kropp känns för tillfället. Som en tår som svävar i luften, eller som löses upp lika fort det nått slutet av tårkanalen. Min sorg, eller min tankesten, går från det innersta i själen genom kroppen, ut i porerna och löser upp mitt skinn i obeskrivlig saknad. Min känslighet är så stor att det känns som om jag vore hudlös.

Jag vet att det är viktigt att sorg eller tårar inte får bli min identitet, därför tänker jag bearbeta genom mina texter. Visst är du välkommen att gå med mig på min resa, men ingen kan göra resan åt mig.

Jag måste gå ensam.

Hannahwords